onsdag, februari 17, 2016

Att anklagas och angripas sårar!

Ja, vad finns det egentligen att tillägga?! Titeln säger väl allting på egen hand: Det sårar att bli anklagad och angripen utan vidare. Människor har blivit så själviska och verkar gärna tro att allting handlar om dem. För en tid sedan blev jag anklagad för att knuffa någon åt sidan när bokstavligen allt jag gjorde var att stötta en deprimerad vän, i alla tider har jag anklagats för att ha en för hög ljudnivå när jag är upprörd eller sårad, men dagens anklagelse tog priset: idag anklagades jag för att ha jagat ett barn i mitt bostadsområde och jag fick inte ens en ursäkt för anklagelsen. Det kan också tilläggas att det var ett barn som jag inte kan minnas att jag ens sett tidigare, så hur skulle jag ha kunnat jaga den där ungen? Herrejösses, vilka anklagelser folk ger en!



Okej, så här gick allting till: Jag sprang upp och ner flera varv i tvättstugan idag, för jag hade en massa kläder som behövde tvättas. Jag har tvättat så mycket hemma på sistone att jag fruktar vad nästa elräkning kommer att ligga på, därför tog jag tvättstugan. Klumpigt nog bokade jag ett rum med så kallade "moderna" tvättmaskiner, sådana som var omöjliga att förstå sig på. Även torkrummet var värdelöst, för linorna att hänga upp kläderna på satt så högt upp att jag inte nådde och därför fick hoppa för att hänga upp plaggen. (Jag är 161 centimeter, kan tilläggas, alltså inte jättekort. Det finns längre personer, men också kortare.)


När jag sedan skulle lämna tvättstugan för näst sista gången ikväll så var jag med om någonting märkligt. En familj undrade om jag hade jagat deras barn, som var med i deras sällskap. Jag förstår ingenting och svarar lugnt (men förvirrat) nej på denna jättedumma fråga. Föräldern vänder sig till sitt barn och frågar om det var jag som stod för jagandet, vilket barnet nickade till. Jag förstår fortfarande ingenting och säger att jag inte har jagat någonting, förutom tvättider idag. Först DÅ förstår de att det kanske rör sig om ett missförstånd och att deras barn kanske trodde att jag jagade det när jag skulle till tvättstugan för att jag kanske gick snabbt, sprang eller kanske hade sprungit bakom. En av föräldrarna säger då att det bara var ett missförstånd och att det därför inte är någon fara, men någon ursäkt fick jag då aldrig för besväret. Jag förstår verkligen inte hur den där familjen tänkte. Att en person springer till tvättstugan är väl antagligen för att h*n har en tvättid att passa eller tvätt att plocka upp, inte för att jaga ett barn. Det här är ju löjligt...

För all del, vi är ju trots allt bara människor och ibland låter vi känslorna överta förnuftet. Dock så anser jag att det hör till sin ordning att be om ursäkt när en har gjort fel, som i detta fall ha anklagat en random kvinna för att ha jagat deras barn på vägen till tvättstugan. Att jag inte hade sett deras barn tidigare kunde de givetvis inte veta, men de borde ha frågat barnet om varför det kände sig jagat istället för att angripa mig utan vidare. Det slösar bara på allas tid, energi och skapar bara onödig konflikt som inte behöver skapas alls.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar