Isoleringsimpulskänslor!

God kväll, trognaste läsare! Ikväll tänkte jag ta upp en diskussion om impulskänslor kring isolering. Idag var nämligen en dag då jag inte kände mig bra alls vare sig fysiskt eller psykiskt, så jag kände tidigare idag att jag bara ville vara hemma ensam och göra ingenting. Från ingenstans har jag nämligen börjat känna mig riktigt osäker i sociala situationer. Jag kan fortfarande träffa min bästis ute, men jag kan inte vara i gäng längre stunder på allmänna platser som exempelvis caféer. Det känner jag även av alltmer när jag träffar Femifantasy, för vi har ingen lokal, vi ses alltid på något café och jag har börjat känna en stor press på mig att få saker i rullning. Tyvärr så kan jag ju inte göra någonting på egen hand, alla måste ju göra någonting, annars blir ingenting gjort. Fast nu kom vi ifrån ämnet lite, mer om det kan ni läsa en annan gång.

Nå, åter till isoleringsimpulserna. Jag tror att alla människor i olika perioder har stunder då de känner att de vill isolera sig hemma utan det minsta sällskap från någon. Som jag skrev ovan så var idag en sådan dag för mig, men jag visste att jag inte skulle må bra av att vara hemma ensam bara för att göra absolut ingenting. Därför ringde jag min bästis och bad henne att komma till Gustavsberg över en fika, så vi möttes där. Som vanligt hade vi riktigt trevligt och talade om allting från feminism till fantasy, men jag blev trött riktigt fort. Efter att ha suttit på ett mysigt café en stund så började jag känna mig frånvarande och trött, vilket kan bero på att sociala situationer plötsligt tar mycket mer energi än de brukade göra förut. Ofta nuförtiden känner jag att jag bara vill isolera mig från omvärlden, men jag vet att det är det sista jag får göra när jag känner mig osäker eftersom det bara leder till att osäkerheten ökas. Att trotsa dessa impulskänslor är dock inte lätt, det tar som sagt en massa energi ifrån en och det är inte alltid att en lyckas trotsa dem även om viljan finns.

Som jag skrev ovan så har jag ju även Femifantasy att ta hand om och där gör jag nästan allting själv igen, vilket tar på mina krafter och jag slits ut, vilket leder till social osäkerhet. När jag tar på mig för mycket utan att andra sköter någonting så blir jag stressad, vilket leder till osäkerhet i alla sociala situationer. På sistone har jag känt mig otroligt socialhindrad och trött, det enda jag känner för är att isolera mig från omvärlden helt trots att det egentligen går fullständigt emot precis alla av mina så otroligt jättemånga principer. Svårt!

Samtidigt som jag känner en impulsiv isoleringsönskan så vill jag ändå ofta att någon vänlig, pålitlig person kommer och tar min hand medan h*n bevisar för mig att allting ska bli bra tillslut. Ibland räcker det med en kram och en axel att gråta mot för att en känner att allting bara är så svårt. Givetvis är inte livet lätt för någon, men jag är en eldsjäl som ofta blir bortglömd för att jag är så plikttrogen och målmedveten oftast. Tyvärr är jag inte den enda, det finns jättemånga eldsjälar som känner detsamma. Vi förväntas finnas där för andra hela tiden, vi förväntas ställa upp på allas villkor, men så fort vi själva ställer minsta lilla krav tillbaka så blir det ett himla liv om att vi kräver för mycket. Det är inte ovanligt alls eftersom folk gärna tar oss för givet, vilket är en känsla ingen vill känna. Vid sådana tillfällen kommer isoleringskänslorna framsmygande och försöker ta över ens förnuft totalt. Att jag har bland annat diagnosen HSP gör det inte lättare, men även det får ni läsa mer om en annan gång. Ikväll fokuserar vi på impulser och isoleringskänslor, inte diagnoser.

Nu när jag babblat/skrivit en massa kring mina isoleringstankekänslor så vill jag höra era erfarenheter eller tankar. Hur ofta känner ni att ni vill isolera er? Vad gör ni när ni känner för att isolera er? Låt mig veta och var med i diskussionen om det så att vi kan hitta en lösning på detta mycket vanligt förekommande problem.